Beläget mitt i de natursköna landskapen i Svaneti, på resan från Mestia till Ushguli, står den gåtfulla 'Kärlekens Torn'. Denna struktur, som vilar på en gigantisk klippa mitt i Enguri-floden, utstrålar en aura av mystik och romantik, rik på århundraden gamla berättelser om oömsesidig kärlek.
Tornet i sig är ett under av gammal arkitektur, med fyra våningar och flera meter högt. Våningarna, som ligger betydligt högt över varandra, är sammanlänkade av branta vertikala trappor, vilket kräver en försiktig uppstigning av besökarna. De tjocka, robusta väggarna i tornet har stått emot tidens tand och är ett bevis på hållbarheten hos sådana strukturer.
Men det är legenden kring tornet som verkligen gör det unikt. Berättelsen handlar om en vacker kvinna vid namn Miaguli Pirveli, som blev förälskad i en skicklig jägare, Otia Margvelani, under Kvirikoba-festivalen. Deras kärlek var komplex; Otia var en gift man med fem barn, och Miaguli ville inte störa hans familj.
Överväldigad av sorg, omkom Otia i en olycka under jakten och föll i Enguri-floden, där han mötte sitt tragiska slut. Hans fru, oförmögen att bära förlusten, kastade sig i floden och omkom. Legenden säger att paret återföddes som forell i floden. Miaguli, berörd av deras öde, lät bygga tornet där hon valde att tillbringa resten av sitt liv, dagligen mata de fiskar hon trodde bar själarna av de stjärnödda älskande.
Under perioder med lågt vattenstånd i Enguri, framträder en klar källa från klippans bas, lokalt kallad 'Miagulis tårar'. Källan förstärker ytterligare tornets romantiska dragningskraft och tillför ett inslag av intriger och sorg till dess stoisk fasad.
En annan version av tornets historia handlar om en hjärtekrossad fru, som efter sin mans död i krig, bodde i tornet och hoppades på hans återkomst. Denna ensamma tillvaro mitt i Svanetis karga landskap förkroppsligar den melankoliska skönheten och styrkan som tornet representerar.
Att gå in i tornet är som att kliva in i en gripande del av historien. Strukturen liknar ett vanligt hus med fyra våningar, men med den extra utmaningen av stegar och enkla golv av stockar. Mörkret inuti, belyst endast av de sparsamma fönstren, förstärker den melankoli som är förknippad med tornet.
Kärlekens Torn är inte bara en berättelse om förlorad kärlek; det är ett bevis på regionens historiska arkitektur. Mellan 900- och 1200-talet bodde många lokalbefolkningar i liknande torn, vilket representerar en unik era av georgisk arkitektur. Detta historiska sammanhang tillför djup till tornets betydelse, vilket gör det till ett måste för alla som utforskar Svanetis karga skönhet.
